Livet efter 65 - existentiella betraktelser!

Fika på SÖS

På nationaldagen var frun och jag ute och gick en promenad i högsommarvärmen. Vi letade efter ett trevligt fik. För varje fik vi gick förbi konstaterade vi att vi inte var fikasugna än. Vi gick vidare och stod plötsligt nedanför SÖS, Södersjukhusets, nybyggnad. Vår nyfikenhet tog över och vi gick där vi fick gå. Ännu så länge är det en arbetsplats. Framför oss uppenbarade sig efter en stund den långa och trånga trappan upp till planen utanför Södersjukhusets huvudentré.

– Här kan vi fika, sa frun, och fortsatte, för fiket inne på SÖS är svalt. Dessutom är det en tillräckligt udda idé att fira nationaldagskaffet inne på SÖS.

Udda idéer skapar nya sätt att tänka, så jag godkände hennes förslag.

Jag inhandlade en latte med bulle, och hon en over-night-oats, (en storts mycket populär kall smaksatt gröt).

Frun och jag kommer, efter drygt 12 år, bara närmare varandra. Vi är båda bra på att varje dag berätta om vår kärlek till den andre, vi njuter av att vara tillsammans och samtidigt är vi noga med att vi är två separata individer, som väljer att vara ett ”vi” när det passar oss bägge. Vi gör det vi vill, endera var för sig enligt våra behov, eller tillsammans när vi vill det. Och det vill vi ganska ofta. Våra intressen skiljer sig åt en hel del, men samtidigt så är det roligt att följa med den andra på hens intressen.

Vi har också mycket gemensamt, framför allt behovet av lugn och ro. Att bara sitta, eller ta en sakta promenad och ”leka” pensionärer och sitta på en bänk och titta på omgivningen. Att mata duvorna har vi inte kommit till – än.

Jag har lärt mig att livet har sina krumbukter. Visst börjar vi känna någon krämpa ibland. Är den övergående eller är det ett tecken på att kroppen vill något annat, något begränsande.

Vi tycker oss vara bra på att ta hand om nuet, att leva i stunden. Vi har en så kallad ordnad ekonomi, är pensionärer med full valfrihet att göra det vi vill, har barn på var sida som ”artat sig väl” som man skulle sagt förr om åren. Om några veckor bär det av till dopet av mitt fjärde barnbarn, en liten flicka i Norge.

Kan livet vara så här bra?

Så sitter vi alltså i skuggan precis utanför huvudingången till SÖS. Utanför oss spelar en annorlunda värld upp sig. Den äldre damen som skjuter en rullstol med sin man i. De går ett tiotal meter bort och sätter sig i solen. På bänken bredvid sitter ett par där mannen har slang i halsen och bär på en apparat. Sjukhusklädd. En afrikansk storfamilj går ut och in på SÖS och pratar innan hälften av dem tränger sig in i en bil och far därifrån. Någon av dem såg ledsen ut. Treans buss passerar revy hela tiden. En bil stannar till och släpper av ett par nyblivna föräldrar med en baby som knappt syns i bärstolen.

Hur är det då med de som ligger innanför väggarna och inte kan gå ut i värmen. Kanske kämpar de för sina liv, kanske väntar de på att bli utskrivna.

En minnesbild kommer till mig. Det är första maj 1987. Man misstänker att yngre sonen har cancer och vi ligger inne några veckor på barncanceravdelningen. Första maj det året var en tidig högsommardag. Cancer-misstanken började avta och vi fick ta en promenad i solen. Vilken känsla. Att våga se framtiden an igen. Mina ögon tåras vid minnet.

Vi sitter mitt emellan livet i solen, som vi på grund av hettan undviker, och livets andra sida när sjukdomen, och kanske döden, tar sitt grepp.

Tankarna rusar i väg. Är det vi som sitter här nästa vecka med sjukhuskläder? Finns katastrofen runt hörnet?

Inte trodde jag att just denna nationaldag skulle bli en så djup existentiell upplevelse.

 

Lämna en kommentar