Livet efter 65 - existentiella betraktelser!

ADHD! Jag? Nää!

Nej, jag har inte fått en diagnos. Och tänker inte få det heller. Och skulle nog inte få det heller.

Saken är den att vi hittade ett ADHD-test på nätet. Inte ett med 5 frågor från en kvällstidning, utan ett riktigt som psykologerna använder, baserat på DSV-IV. Det heter DIVA 2.0.

Bara att gå igenom testet och reflektera över frågorna väckte i sig många reflektioner. ”Aha, kan det vara bristande impulskontroll som gör att jag ibland gör dumheter i trafiken?”, frågar jag frun som sitter bredvid mig i bilen och sätter kryss i lämpliga rutor medan jag semesterkör. Bland annat är en bruten arm ett minne från en cykeltur i Stockholmstrafiken där jag hade för bråttom och inte tänkte mig för.

Ibland när jag svarar nekande på något påstående i testet så säger frun kärleksfullt fnittrande ”Åjo, nog stämmer det mer än väl”.

Att jag är rastlös och har mycket energi har alltid varit en stor tillgång, även om den krypande rastlösheten ibland blir besvärande. Hur gör man för att verkligen koppla av, och vad är att koppla av?

Och otåligheten eller om det är impulskontrollen; får jag en idé i huvudet vill jag göra den NU, för just NU finns all energi på plats.

Frun ler ofta åt mig när jag skriver på tangentbordet. Fort men fel! ”Skriv inte så fort så blir det rätt med en gång, och du spar tid”. Men för mig handlar det om att snabbt få ner tankarna i ord innan de försvinner. Rätta stavningen går alltid att göra efteråt. Kanske handlar det om att mina associationer är så intensiva. Det gäller att fånga tanken i ögonblicket och göra något av det, för strax har det kommit en ny tanke som tar plats.

Och det här med att sitta stilla på en stol. Så svårt. Det går en stund, men sedan vill kroppen vrida och vända på sig, benen vill ligga i kors för att sedan sträcka ut sig igen och kanske gunga. Stolar är alltid obekväma, hur de än är konstruerade. Vid matbordet blir resultatet att det alltid är något som kan hämtas eller dukas av för att jag ska få röra på mig.

Mitt huvud är nästan alltid igång. Det pågår ständigt en intellektuell analys av det jag upplever saker. När jag är ute och går har jag radions P1 i öronen. Hemma har jag gärna radion eller klassisk musik på när jag jobbar. Jag har alltid trott att det har med min tinnitus att göra, men nu vet jag inte.

Att stå i en kö eller sitta i en bilkö är tålamodskrävande. Här har frun en viktig roll med sina uppmaningar att ”vi kan i alla fall inte göra något, så nu kan vi umgås lite extra ett tag”. Det talar till mitt förnuft, men inte till hjärtat. Eller när vi ligger bakom en bil som kör med oregelbunden hastighet, då måste jag köra om för att återfå lugnet i min egen körning. Eller när jag är trött och vi närmar oss målet för vår resa, då får jag tunnelseende och vill bara fram och gasar därför lite extra. Här har jag en överenskommelse med frun som säger till mig på skarpen att ta det lugnt.

När jag väl lärt mig något och tycker mig kunna grundprinciperna till den nivå att jag kan räkna ut resten själv, så blir det området ointressant. Det gäller både stort och smått. Och då hoppar jag till ett nytt område som jag kan lära mig från grunden. Nyfikenhet har jag kallat denna ”drift”, men nu kanske den får en ny nyans.

Att vara nyttig är en drivkraft som är stor. Vad nyttig är avgör jag själv i varje stund. Oftast är det att det ska finnas ett tydligt resultat av mitt handlande. Frun ler, fortfarande kärleksfullt, när jag beklagar mig och säger att jag inte gjort något nyttigt på hela dagen, trots att hon sett mig hålla på med en massa olika saker.

Det krävs mycket energi och en stor fokusering för att jag ska orka läsa färdigt en bok. Och att se en film eller TV-program som inte lockar är svårt, även om jag ibland gör det för att hålla frun sällskap.

Testets resultat gör att jag börjar närma mig en förklaring till vad det är i kyrkan som attraherar mig. Och det är kyrkolokalen i sig. Lugnet. Tillåtelsen, naturligtvis min egen tillåtelse, att bara vara. Att kunna lyssna på orden och låta dessa ge nya associationer i mitt huvud. Dessutom har de retreater och pilgrimsvandringar jag deltagit i varit mycket lugnande. För att inte tala om mina fem veckor på ett Walesiskt kloster 2018. En helt underbar upplevelse som jag beskrivit i boken ”Att trycka på knappen”.

För tio år sedan tog jag beslutet att inte dricka alkohol mer. Och då menar jag noll-tolerans inklusive alkoholfri öl. I min bok ”Från offer till man” listar jag 8 anledningar till mitt beslut. En av dessa anledningar var att morfar var alkoholist som periodare, och jag var rädd att bli som honom. Då såg jag bara den genetiska risken, men nu inser jag att det undermedvetet också fanns, och kanske fortfarande finns, en risk för självmedicinering mot rastlösheten.

Det finns ett påstående i testet som jag först inte förstod, men som med eftertanke visar sig vara en nyckel - ”Kan kontrollera rastlösheten, men blir stressad av det”. Jag lägger ner mycket energi på att inte agera rastlöst, att vara anpassad, att skärpa mig, att ta det lugnt i trafiken. Det är i och för sig bra, men det tar energi, en massa energi. Och det gör mig trött.

Utöver detta så finns det ytterligare kriterier som stämmer väl med mig. Allt blev så tydligt, och gav ytterligare en nivå av förståelse för vem jag är när jag klär av mig alla skal.

Har jag då upplevt dessa egenskaper som ett problem? Visst har det hänt att jag försatt mig i situationer som varit obekväma, men det tillhör livet på något sätt. Och turen har oftast räddat mig från svåra effekter i trafiken. Men något uttalat problem – nej.

Det kanske inte är en överraskning för dig som träffat mig, men för mig blev den en överraskning att det var så många ADHD-kriterier som stämde. Huruvida jag verkligen har ADHD eller inte är inte viktigt för mig att veta. Behållningen är alla de tankar och insikter det givit.

1 Kommentar

  1. Lena W den 19-08-16 kl 20:52

    Tack att du delar dina tankar, då kan vi förstå varandra bättre. Att tankarna går på högvarv i skallen är nåt jag känner igen från mej själv, och behovet av att få vara nyttig.
    Det gläder mej att du funnit ro inom kyrkan och dess olika uttrycksmedel. Önskar att flera skulle våga söka lugnet i kyrkan, där kan man möta sej själv – man behöver inte ta ställning till alla teologiska aspekter. Att bara vara är det viktigaste.

Lämna en kommentar