Skip to content

Livet efter 65 - existentiella betraktelser!

I går tog jag ner skylten … !

En era är över. Allt har ett slut, och nu är även detta slut kommet.

Idag tog jag ner skylten, bokstavligt, Andrummets skylt. Skylten som suttit på ytterdörren i åtta år och bjudit in till både terapisamtal, möten, kursdeltagare, skapande verksamhet och social samvaro. Det kändes djupt ini hjärtat att stå med skylten i min hand och se den nakna dörren ta emot solens ljus.

Under förra hösten beslöt jag mig för att ta det lugnt. Före årsskiftet hade jag min sista klient. Sen kom den stora tröttheten - (läs här). En trötthet som ännu inte släppt taget.

Efter sommaren bestämde vi oss för att överlåta vår verksamhetslokal Andrummet till något annan. Via en mycket trevlig mäklare och en nypa tur, så var kontraktet påskrivet efter endast några veckor. Överlämnandet sker vid årsskiftet.

Men det vi kanske inte riktigt insåg när vi startade denna process var hur mycket känslor som skulle bli involverade. Sorgen att lämna något som varit oss så kärt, lättnaden över att slippa ansvaret för lokalen och allt vad där tillhör, den ekonomiska lättnaden att inte behöva budgetera för hyra, el och allt annat som tillkommer en lokal som Andrummet. Ansträngningen att tömma Andrummets fem utrymmen på summa 60 m2. Återigen frapperas jag över att ju mer utrymme man har, desto mer saker samlas på hög. Nu har vi haft ett digert att arbete sortera, rensa, kasta bort, ge bort, sälja, och jag vet inte vad. Det har visat sig att en hel del har sådant värde att vi vill ha kvar det. Det har lett till en stor omstrukturering av vår tre-rummare för att ge plats åt alla dessa saker. Jag vill påstå att vi lyckats bra, för hemmet ser inte så överbelamrat ut som jag först befarade.

Det är så spännande att invänta vad nästa steg i livet kommer att bli. För tre år sedan satte jag mitt sista mål i livet – att inte ha något mål. Och vad är det som händer? Jo, vyerna vidgas. Nya saker kommer flygandes. Senaste halvåret har fokus varit på släktforskning, påhejad av en släktforskningskurs på Mittuniversitetet. Resultatet har blivit en släkt-site på nätet och en kommande bok om morfar och hans anor. Ytterligare ett sätt att skapa en förståelse för vem jag är.

Nästa steg? Ingen aning. Lugnet infinner sig i huvudet, men även en känslomässig frustration av att inte veta riktningen i livet just för tillfället. Men också en tillförsikt att det kommer att komma något. Kanske något helt oväntat.

Att avsluta Andrummets era skapar en möjlighet att ta den energi som bands i ansvaret för Andrummet, och göra något nytt.

Vi lämnar Andrummet med saknad men också med lättnad. Tack, Andrummet, för allt du givit oss.

Lämna en kommentar