Livet efter 65 - existentiella betraktelser!

Me-too och även jag

Hela me-too-rörelsen har varit och är fantastisk. Jag hoppas den fortsätter och skapar den samhällsförändring som vi behöver.
Men som man, gör den mig många gånger osäker. Var går gränsen? Har jag gått över gränsen någon gång?

Ja, en gång vet jag att jag passerade gränsen. Det var för många år sedan under alkoholens inverkan. Under me-too-hösten kände jag mig ”oskyldig”, så det kom som en chock när jag insåg att jag var skyldig, jag också. Skammen välde upp i mig. Sakta började minnena komma ifatt, minnena om hur andra talat om personen på ett nedsättande sätt och hur jag lockats med i detta och inte hade kraft och mod att sätta min egen gräns.

Om jag träffar kvinnan i något sammanhang kommer jag att gå fram och be om ursäkt. Kan tänkas att hon inte kommer ihåg något, hon hade också alkohol i kroppen, men inte desto mindre är jag skyldig henne en ursäkt.

Idag händer det att jag gör saker eller säger saker spontant, saker som jag efteråt undrar om de ligger nära den subjektiva gräns som finns för varje person.

Ett exempel är när jag satt med min revisor och gick igenom årsbokslutet. Hon väljer att sitta nära mig för att se på min datorskärm. Efter hårt arbete och många bokföringstransaktioner kom vi fram till att det så kallade skattekontot äntligen stämde. En stor lättnad infann sig inom mig vilket gjorde att jag uttryckte min glädje samtidigt som jag vidrörde/tog henne/kort smekte (vet inte hur hon upplevde det) på axeln. Jag fick ingen reaktion då, men när vi var klara med allt arbete så lämnade hon rummet på ett sådant sätt att jag fick känslan av något inte var ok. Om det var klappen på axeln, ”patronising?”, eller att jag för fjärde året uttryckte önskemålet om att de borde ha en skarvsladd i det konferensrum vi satt i, vet jag inte. För mig var axelklappen ingen ”patronising”, utan bara en förstärkning av min egen lättnad? Och, vilket jag inom mig tänkte, en tacksamhetens klapp till en duktig revisor.

Som förklaring till mitt handlande, inte bortförklaring, är att jag är uppvuxen i ett gammalt patriarkalt sätt att tänka och vara, i det som då ansågs normalt. Det sunda med me-too är att det fått mig att ytterligare reflektera och att jag blir allt mer uppmärksam på mitt sätt att vara och uttrycka mig. Min tid som medlem i Fredrika Bremer-förbundet på 80-talet skolade mig också.

Jag vill behålla min spontanitet, men bli mer eftertänksam i förväg, för att minska eventuella övertramp. En balansgång som kan vara svår för mig.

Lämna en kommentar