Skip to content

Livet efter 65 - existentiella betraktelser!

Tilltufsad tillit!

Igår tog frun och jag en lördagspromenad. En promenad som smakade illa.

Vädret var bättre än vad vi trodde. Vindstilla, 5 grader och en sol som trängtade genom molnen. Vår vanliga runda tar cirka trekvart och passerar Gröndal. Igår föreslog dock frun att vi skulle ta en extra runda via Vinterviken, det område där Alfred Nobel framställde sin dynamit.

Vi svängde av från rutten in på Vinterviksvägen och där i början passerade vi en man som stod i slutet av skogsstigen . Han stod rakt upp och ner och tittade på oss. Hans gråaktig mössa var neddragen till ögonbrynen i hans kanske 60-åriga skrynkliga ansikte. Jag slängde iväg en sånt där kort neutralt leende som man kan göra mot okända. VI passerad mannen och märkte att han började gå efter oss. Inte konstigt alls då detta är en av vägarna ner till Mälaren och de olika kaféer som finns där.
– Vad vill du signalera med den där hatten?, frågade mannen plötsligt bakom oss. Både frun och jag uppfattade att frågan ställdes på ett anklagande sätt.
– Det är bara min vanliga hatt. Jag har alltid hatt på mig, svarade jag, van att få beröm för mina hattar.
– Och så värmer den huvudet, la frun till.

Känslan som infann sig var obehag, och vi vände oss och gick raskt vidare. Efter trehundra meter märkte vi att mannen fortfarande gick ganska nära bakom oss, trots att vi ökat farten.
– Vet du vad jag signalerar när jag har den här mössan på mig?
– Nej, svarade jag.
– För att inte bli igenkänd. Och för att jag inte vill ha någon kontakt med någon.
– Men vi har inte tagit kontakt med dig, sa jag. Det var du som började prata med oss. .
– Jo det har ni.
– Säg vilken väg du vill gå så tar vi den andra vägen.
– Nej, det tänker jag inte tala om.
– Men då går vi ner här, svarade jag och avsåg tvärvägen in till Vintervikens trädgårdskafé som var precis framför oss. Så kan du gå rakt fram!
– Ja det är bra, sa mannen.
Vi gick ner till höger. Mannen följde efter oss i alla fall och befann sig plötsligt precis bakom oss när han åter började tala. Frun blev jätterädd och insåg att mannen följt efter oss i alla fall.
– Om ni fortsätter att hålla på så här så bankar jag ner dig!, säger mannen.
– Vad vill du oss?, frågade frun.
Här pratade han om obegripliga anklagelser om vad vi skulle ha gjort mot honom, och visade tydligt att han tänkte följa efter oss.

Nu började det bli riktigt obehagligt, och frun började fundera över om vi skulle behöva ringa polisen.
Kaféet låg direkt till höger om oss, så jag sände en förhoppning att det skulle vara öppet och att det fanns folk där.
– Kom så går vi in där, sa jag till frun.
Lyckligtvis stämde min förhoppning. Kaféet´ var öppet, det var folk där och vi gick in under taket. Mannen gick vidare. Vi valde att vänta en stund och gick sedan tillbaka en annan väg, med noggrann uppsikt bakåt.

På vägen hem samtalade vi om det som var. Bägge var klart påverkade. Frun fick upp minnesbilder från ungdomen när hon blev rånad, och jag påmindes om mitt behov av att kunna ha en dialog med en person som finns i samma realitet som jag själv. Att bli ställd inför en person som jag upplever som paranoid skakar om min trygga värld.

På kvällen hade jag mycket svårt att somna. Mannen fanns där hela tiden och en massa ”om” om saker som skulle kunnat hända om inte kaféet varit öppet. Hur lång tid tar det för polisen att komma? Skulle jag kunna skydda min fru om mannen gick till attack? Och vice versa om frun.

Nu vill jag återta min kanske naiva tilltro till världen så att jag kan ta mina promenader utan att vara vaksam på om denna man dyker upp igen.

Lämna en kommentar