Livet efter 65 - existentiella betraktelser!

Tre och ett halvt år

Hon bor mitt i Stockholms city. Hennes ”hembygd” är Sveavägen. Hennes närmaste lekplatser är Humlegården och Observatorielunden, alltså Parkleken bakom Handelshögskolan. Förvisso gröna platser i sig, men långt ifrån mina tidigare referenser.

Ordet hembygd är omskakat i grunden. När jag tidigare hörde det ordet så kom tankarna på landet, hembygdsgården, björkarna, den varma sommarvinden, ängarna med korna, för att bara nämna några associationer.

På onsdagarna när jag hämtar henne på förskolan, som är en vanlig lägenhet, så går vi först till en 7-eleven för att få äta mellis. Hon pekar ut det hon vill ha, vanligen en kanelbulle och en kardemummamuffins, och ett glas vatten. Vi delar på bakverken. När jag sippar på min latte betraktar jag hennes lugn. Hon är en riktig observatör. Kan sitta en halv till en timme och bara betrakta omgivningen under ett sakta tuggande på det goda.

Alla färgerna på lösgodiset fångar hennes uppmärksamhet. Inte för att hon vill ha, utan mer för att planera nästa kalas. Ibland ser hon karameller som ligger fel och vill rätta till. Oftast hinner jag stoppa hennes inte helt rena fingrars ordningssamhet.

Vi går längs Sveavägen, hand i hand. Då kommer medveten om det ansvar jag har. Ett litet barn i handen, som ofta vill undersöka en golvbrunn, ett skyltfönster, eller filosofera över någon smuts som är ”bajs, och som man inte ska äta. NÄ usch!”, hon är mitt i den åldern. Men också den intensiva trafik och okända människor som finns tunt omkring. Mitt ansvar att skydda henne.

Vi går ibland in i den närbelägna kyrkan för att knyta färgglada band i ställningen i sidokoret. Numer förstår hon att hon knyter ett band för någon speciell. För mig är det ett fint sätt att öva hennes medkänsla. Och att få en naturlig relation till kyrkan.

Ofta går frun och jag tillsammans för att hämta henne, för en gemensam eftermiddag. Då är det frun som får hålla i handen, som är den primära personen. Så underbart.

I höstas, berättade hennes mamma som hade hennes lillebror i magen, satte sig treåringen på bänken i en busshållplatskur. Mamman satte sig bredvid och undrade varför treåringen ville sitta där. ”Jag väntar”. ”Vad väntar du på?”. ”På lillebror”.

Vid en familjemiddag uppstod frågan om vems pannkakor som var godast. Mammas eller mormors? Mormor såg förväntansfull ut. ”Farfars” svarade hon raskt. Inte undra på att jag smälter i mitt hjärta.

På tunnelbanan på väg till förskolan när hon sovit över hos oss, sitter vi mitt emot varandra och ser varandra i ögonen. Den ena gör en huvudrörelse och den andra följer efter, så byter vi roll och så håller det på en stund. Allt i det lilla – det fantastiska – det underbara – i bara detta nu.

Livskvalitet!

1 Kommentar

  1. Eva Strandell den 19-04-15 kl 10:12

    Vilken underbar liten betraktelse 🤗. Känner så igen mig i känslan när jag och min man hämtar vår 3- och 6-åring på förskolan varje fredag, och hur de kommer rusande mot oss och de goa kramarna vi sedan får 💞. Hälsningar/Eva

Lämna en kommentar