”Inga fler klienter”
Den 18/10 tog jag beslutet att gå i pension helt. Jag låg på blodgivningen och gav trombocyter. Det tar 1,5 timme ca, och tankarna gick fram och tillbaka. Plötsligt blev det solklart, så när jag kom hem ändrade jag på hemsidan till ”för närvarande” tar jag inga nya klienter. ”För närvarande” var en feghet inför att ta det slutliga beslutat. Vid årsskiftet ändrade jag till ”Jag är pensionär och tar inga nya klienter”. Den lilla ändringen i ord gjorde mig rädd. Tänk om jag tagit fel beslut? Samtidigt vet jag att det är helt rätt. Det känns långt in i hjärtat att det är rätt. I och med att jag tog beslutet i oktober så fick jag en omedelbar underbar lättnad i hela kroppen. Det var så mycket som släppte. Jag har kämpat hela livet på mitt sätt och nu, helt plötsligt, så kan jag släppa allt, inklusive ekonomi. Men det som också kom var en stor trötthet. Jag är väl medveten att hos klienter så kan en stor trötthet komma den dag man slipper hålla uppe ett sken/mask/kamp om tillvaron och bara få vara. Där är jag nu. Många gånger har jag pratat om, och skrivit om, mitt behov av att vara ianspråktagen, att vara behövd. Och rädslan att inte bli ianspråktagen. Det har varit min ”presterare” som spökat i hela livet. Och nu försvann presteraren i ett nafs. Borta. Jag tillåter mig själv att vara! En underbar känsla. Samtidigt börjar ett sorgearbete över förlusten av att det inte är som förut, att livet går in i en ny fas, att jag lämnar det som varit tryggt. Stundtals får jag depressionskänslor, om än kortvariga. Jag blir känsligare och tar åt mig lättare. Mitt rationella jag, som visar upp sig som en yttre betraktare av mig själv, säger att det är OK och att det är så det ska vara, men i stunden är det inte jätteroligt. När jag i september kom hem från min fem veckors tysta retreat i Wales kändes det som om jag fått ”nog” av allt, mest av Gud och Jesus. Det händer att det kommer någon form av trots inom mig – ingen ska tala om hur jag ska tro. Det blev någon form av kontrareaktion. Min längtan till andakt försvann helt… ett tag. Behovet av att be likaså. Jag har inte träffat Ulf, min andlige vägledare, mer .. eller ska jag säga ännu. Under det senaste året har jag yogat varje morgon, och det fortsatte jag med i Wales. Yogan kom att bli förknippade med bön under veckorna, så på något konstigt sätt slutade jag träna när jag kom hem. Det var som en del av kontrareaktionen – avståndstagandet. Det jag verkligen tog med mig hem var lugnet och stillheten inom mig, och möjligheten till ständig reflektion och skrivande. Nu har det gått ett halvår sedan jag kom hem, och sakteliga börjar behovet/nyfikenheten komma tillbaka, dock långsamt. Under hösten har vi i kyrkokören sjungit på några mässor, så på den vägen sitter jag deltar på ett aktivt sätt i mässan. Motsägelserna är många. Rädslan att lämna det gamla, givna, trygga, mot att med tillit se fram emot det nya. Rädslan för att en åldrande kropp ska spela mig spratt, mot längtan att göra det frun och jag vill göra tillsammans. David, min andlige vägledare i Wales, sa att det kunde ta lång tid innan de fem veckorna verkade inom oss. Och det stämmer. Hade denna utveckling inom mig blivit möjlig utan tiden i Wales? Kanske, kanske inte. Men jag är mycket tacksam för att jag tog chansen. Det blev en omvälvande tid. Lika betydelsefull som när jag för 10 år sedan trodde jag anmält mig till en pilgrimsvandring, men klickat fel så jag hamnade på min första tysta retreat i Vadstena. Det var ju den gången jag hittade friden och djupläsningen igen efter många års förtryckande av mig själv och mina egna behov.
Det sista samtalet
Jag är med på hans lista över personer han vill ta avsked från. Avsked från livet. Och då menar jag livet! Den vän jag känt i dryga 10 år, med vilken jag haft så många fina samtal. Både utifrån psykologi, filosofi, sexualitet, kristendom och mycket annat. Vi har till stor del delat förhållningssätt till livet, om än på helt olika sätt. Nu var det bara en rest kvar. 85 år gammal men har alltid sett betydligt yngre ut. Smala ben, insjunkna kinder, lite otydligt tal, men sittande framför datorn iklädd morgonrock. En morgonrock som signalerar att det finns en ny morgon. För hans del finns den någonstans i den buddistiska himlen. En flykt från den gamla straffande kristna guden, tänker jag. Men hans kraftfulla intellekt finns där, hela tiden. Det intellekt som jag fångats av från första stund och som gör honom till en så spännande vän. Jag börjar med att fråga om hans status just nu. Jodå, det är förhållandevis bra. För en vecka sedan sa läkarna att han har vid pass 2 veckor kvar att leva. Lite tabletter som hjälper honom mot ryggsmärta, sova och att andas. Hemtjänsten är instruerade att om de finner honom på golvet ska de ringa ambulans. Han ska föras till hospice där han är inskriven, eller till polisen om det är slut. Men än vill han vara hemma. Vi pratar om hans rädsla för döden. Inte för döden i sig utan för just rädslan. Och hur känns det? Men hans svar uteblir. Har du hunnit med att göra det du vill?, frågar jag. Jodå, relationen till barnen är bra och han har hunnit uttrycka att han älskar dem, något han själv aldrig fick höra av sina föräldrar. Det finns några nära anhöriga till, till vilka han har saker att uttrycka. Titt som tätt glider han in på några teoretiska resonemang. För att sedan hoppa tillbaka djupt i det existentiella eller i en djup känsla som finns kvar hos honom. Summan blir det spänstiga samtal jag är så van vid. Vita arkivet är ifyllt till den nivå han vill, resten för de anhöriga ta hand om. Ibland spricker min röst när jag kan uttrycka mig sorg över att detta är vårt sista samtal. Har du några tips eller råd till mig, frågar han. Men det har jag inte. Det skulle vara djupt förmätet av mig att drista mig till något sådant. Samtidigt som han frågar så inser han, som så många gånger tidigare, att det är han själv som sitter inne med svaret. Vi glider sakta över till mig och jag berättar om hur frun och jag tar tillvara på livet och dess möjligheter, väl medvetna om att döden finns framför oss. Förhoppningsvis långt framför oss. Efter ca 25 minuters samtal så kommer tröttheten och muntorrheten över honom och det är dags för mig att gå. Jag försäkrar mig om att hans anhöriga har mitt telefonnummer så att jag får veta vad som händer. När vi skiljs för sista gången säger jag som jag alltid sagt till honom – Ta hand om dig!, och han svarar på samma sätt. Min gråt finns där, men vill inte fram. Sorgen vill komma fram genom fingrarnas verk på tangentbordet. Det är en sådan sorg.