Det var i min vänstra ögonvrå jag såg kvinnan komma, där jag satt på min filosoferingsbänk. Kvinnan var väl jämnårig med mig, och att hon kom gående här var i sig inget konstigt. Just här uppe bakom den stora vattenreservoaren på Nybohovsberget är det anordnat en utsiktsplats och vi är många som där hänförs av utsikten över Stockholm. Den är milsvid.

Det som gjorde att jag alls reagerade var att kvinnan vigt hoppade över staketet som avgränsar gångvägen från branten nedanför. Hon böjde sig ner och pockade upp något. Ett skräp, tänkte jag. Inte så konstigt så här i coronatider när vi alla försöker finna meningsfullhet på olika sätt. Lika vigt var hon tillbaka på gångvägen och kom emot mig. Det var en gul blomma hon höll i handen.

Jag ville sitta kvar i min kontemplationsbubbla, men min nyfikenhet tog överhanden.

- Ursäkta, sa jag, men jag blev så nyfiken. Vad var det du hittade där?

- Det är en johannesört, svarade kvinnan men lätt finsk brytning? Och fortsatte, den är bra om man han svårt att somna eller är orolig.

- Är det blomman eller bladen som man gör te på?

- Det vet jag inte, svarade hon.

Jag såg att hon var på väg vidare, men tvekade lite.

- Vill du ha den? erbjöd hon.

Mina tankar for som pilar i huvudet. Skulle jag acceptera och ta hem den till frun? Skulle jag ta emot den för min egen skull? Varför skulle jag acceptera att ta ifrån henne den blomma hon plockat till sig själv? Varför skulle jag ta ifrån henne den glädje det är att i stunden få ge bort en gåva?

I det ”nu” som uppstod var det full kontakt mellan oss, en förtrolighet som sällan uppstår. Det fanns bara möjligheter.

- Tack, det var vänligt, men jag nöjer mig med att komma ihåg namnet.

Varpå kvinnan gick vidare. Och jag sparade känslan av johannesört i mitt hjärta.

Lämna en kommentar