Tilltufsad tillit!
Det sista samtalet
Jag är med på hans lista över personer han vill ta avsked från. Avsked från livet. Och då menar jag livet! Den vän jag känt i dryga 10 år, med vilken jag haft så många fina samtal. Både utifrån psykologi, filosofi, sexualitet, kristendom och mycket annat. Vi har till stor del delat förhållningssätt till livet, om än på helt olika sätt. Nu var det bara en rest kvar. 85 år gammal men har alltid sett betydligt yngre ut. Smala ben, insjunkna kinder, lite otydligt tal, men sittande framför datorn iklädd morgonrock. En morgonrock som signalerar att det finns en ny morgon. För hans del finns den någonstans i den buddistiska himlen. En flykt från den gamla straffande kristna guden, tänker jag. Men hans kraftfulla intellekt finns där, hela tiden. Det intellekt som jag fångats av från första stund och som gör honom till en så spännande vän. Jag börjar med att fråga om hans status just nu. Jodå, det är förhållandevis bra. För en vecka sedan sa läkarna att han har vid pass 2 veckor kvar att leva. Lite tabletter som hjälper honom mot ryggsmärta, sova och att andas. Hemtjänsten är instruerade att om de finner honom på golvet ska de ringa ambulans. Han ska föras till hospice där han är inskriven, eller till polisen om det är slut. Men än vill han vara hemma. Vi pratar om hans rädsla för döden. Inte för döden i sig utan för just rädslan. Och hur känns det? Men hans svar uteblir. Har du hunnit med att göra det du vill?, frågar jag. Jodå, relationen till barnen är bra och han har hunnit uttrycka att han älskar dem, något han själv aldrig fick höra av sina föräldrar. Det finns några nära anhöriga till, till vilka han har saker att uttrycka. Titt som tätt glider han in på några teoretiska resonemang. För att sedan hoppa tillbaka djupt i det existentiella eller i en djup känsla som finns kvar hos honom. Summan blir det spänstiga samtal jag är så van vid. Vita arkivet är ifyllt till den nivå han vill, resten för de anhöriga ta hand om. Ibland spricker min röst när jag kan uttrycka mig sorg över att detta är vårt sista samtal. Har du några tips eller råd till mig, frågar han. Men det har jag inte. Det skulle vara djupt förmätet av mig att drista mig till något sådant. Samtidigt som han frågar så inser han, som så många gånger tidigare, att det är han själv som sitter inne med svaret. Vi glider sakta över till mig och jag berättar om hur frun och jag tar tillvara på livet och dess möjligheter, väl medvetna om att döden finns framför oss. Förhoppningsvis långt framför oss. Efter ca 25 minuters samtal så kommer tröttheten och muntorrheten över honom och det är dags för mig att gå. Jag försäkrar mig om att hans anhöriga har mitt telefonnummer så att jag får veta vad som händer. När vi skiljs för sista gången säger jag som jag alltid sagt till honom – Ta hand om dig!, och han svarar på samma sätt. Min gråt finns där, men vill inte fram. Sorgen vill komma fram genom fingrarnas verk på tangentbordet. Det är en sådan sorg.