Författare: brainstretching

”Inga fler klienter”

Den 18/10 tog jag beslutet att gå i pension helt. Jag låg på blodgivningen och gav trombocyter. Det tar 1,5 timme ca, och tankarna gick fram och tillbaka. Plötsligt blev det solklart, så när jag kom hem ändrade jag på hemsidan till ”för närvarande” tar jag inga nya klienter. ”För närvarande” var en feghet inför att ta det slutliga beslutat. Vid årsskiftet ändrade jag till ”Jag är pensionär och tar inga nya klienter”. Den lilla ändringen i ord gjorde mig rädd. Tänk om jag tagit fel beslut? Samtidigt vet jag att det är helt rätt. Det känns långt in i hjärtat att det är rätt. I och med att jag tog beslutet i oktober så fick jag en omedelbar underbar lättnad i hela kroppen. Det var så mycket som släppte. Jag har kämpat hela livet på mitt sätt och nu, helt plötsligt, så kan jag släppa allt, inklusive ekonomi. Men det som också kom var en stor trötthet. Jag är väl medveten att hos klienter så kan en stor trötthet komma den dag man slipper hålla uppe ett sken/mask/kamp om tillvaron och bara få vara. Där är jag nu. Många gånger har jag pratat om, och skrivit om, mitt behov av att vara ianspråktagen, att vara behövd. Och rädslan att inte bli ianspråktagen. Det har varit min ”presterare” som spökat i hela livet. Och nu försvann presteraren i ett nafs. Borta. Jag tillåter mig själv att vara! En underbar känsla. Samtidigt börjar ett sorgearbete över förlusten av att det inte är som förut, att livet går in i en ny fas, att jag lämnar det som varit tryggt. Stundtals får jag depressionskänslor, om än kortvariga. Jag blir känsligare och tar åt mig lättare. Mitt rationella jag, som visar upp sig som en yttre betraktare av mig själv, säger att det är OK och att det är så det ska vara, men i stunden är det inte jätteroligt. När jag i september kom hem från min fem veckors tysta retreat i Wales kändes det som om jag fått ”nog” av allt, mest av Gud och Jesus. Det händer att det kommer någon form av trots inom mig – ingen ska tala om hur jag ska tro. Det blev någon form av kontrareaktion. Min längtan till andakt försvann helt… ett tag. Behovet av att be likaså. Jag har inte träffat Ulf, min andlige vägledare, mer .. eller ska jag säga ännu. Under det senaste året har jag yogat varje morgon, och det fortsatte jag med i Wales. Yogan kom att bli förknippade med bön under veckorna, så på något konstigt sätt slutade jag träna när jag kom hem. Det var som en del av kontrareaktionen – avståndstagandet. Det jag verkligen tog med mig hem var lugnet och stillheten inom mig, och möjligheten till ständig reflektion och skrivande. Nu har det gått ett halvår sedan jag kom hem, och sakteliga börjar behovet/nyfikenheten komma tillbaka, dock långsamt. Under hösten har vi i kyrkokören sjungit på några mässor, så på den vägen sitter jag deltar på ett aktivt sätt i mässan. Motsägelserna är många. Rädslan att lämna det gamla, givna, trygga, mot att med tillit se fram emot det nya. Rädslan för att en åldrande kropp ska spela mig spratt, mot längtan att göra det frun och jag vill göra tillsammans. David, min andlige vägledare i Wales, sa att det kunde ta lång tid innan de fem veckorna verkade inom oss. Och det stämmer. Hade denna utveckling inom mig blivit möjlig utan tiden i Wales? Kanske, kanske inte. Men jag är mycket tacksam för att jag tog chansen. Det blev en omvälvande tid. Lika betydelsefull som när jag för 10 år sedan trodde jag anmält mig till en pilgrimsvandring, men klickat fel så jag hamnade på min första tysta retreat i Vadstena. Det var ju den gången jag hittade friden och djupläsningen igen efter många års förtryckande av mig själv och mina egna behov.